Vår arbetarparti Historia

Socialdemokraternas och den svenska arbetarrörelsens historia

Det svenska välfärdssamhället är av ungt datum. Det är inte länge sedan Sverige inte var en demokrati och alla inte fick rösta i allmänna val. På den tiden, för ungefär hundra år sedan, fanns ingen välfärd utan då existerade bara ett kallt och rått klassamhälle. Barnarbete var vanligt förekommande och arbetarna fick inte sällan jobba tio-tolv timmar i sträck, och det i en farlig arbetsmiljö. Bara barn som hade rika föräldrar hade möjlighet att gå i skolan. Det fanns inga pensioner, barnbidrag eller studielån. Föräldraledighet var inte att tala om. Sverige präglades av orättvisor. Det var dessa orättvisor som stärkte dåtidens arbetarrörelse och socialdemokrater i tron på att samhället måste förändras. Därför bildades Socialdemokraterna.

100 år i Sverige – vägen till Folkhemmet

Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Sven Aspling skriver om detta i sin bok ”100 år i Sverige. Vägen till Folkhemmet”. I förordet skriver han: ”Historien om hur ett gammalt klass- och fattigsamhälle under några korta decennier kunde omdanas till ett erkänt välfärdssamhälle är i hög grad historien om den svenska arbetarrörelsens framväxt, arbete och insatser.” Sedan Socialdemokraterna bildades 1889 har också mycket hänt. Den svenska arbetarrörelsens arbete, som bestått av Socialdemokraternas partipolitiska verksamhet, LO:s och fackföreningsrörelsens arbete, de socialdemokratiska sidoorganisationernas och olika kooperativa organisationers verksamhet, har förändrat Sverige. Från att ha varit ett trasigt klassamhälle där bara de rika hade det bra till att bli en erkänd välfärdsnation i hög internationell klass. Vi är stolta över detta, men vi är inte nöjda. Det finns fortfarande orättvisor i Sverige och världen och därför fortsätter vi socialdemokrater vårt arbete för alla människors rätt. Precis som vi har gjort genom hela vår historia.

Källa till kunskap

”Arbetarrörelsens historia är en rik källa till kunskap om det förflutna. Den kunskapen är en viktig förutsättning för att förstå och kunna påverka nutid och framtid.” Skriver Sven Aspling vidare i sin bok. Här nedan kan du läsa om den svenska socialdemokratins historia. Den korta sammanställningen nedan, baserad på Sven Asplings bok, utger sig inte för att vara heltäckande utan snarare som en introduktion till socialdemokratins historia.

1800-talets andra hälft och August Palm

Förändringarnas vind hade allt starkare börjat blåsa över det gamla svenska klass- och fattigsamhället, präglat av godsägar-, bruksägar- och ämbetsmannavälde. Arbetarklassens egen frigörelseprocess hade tagit sin början under 1800-talets andra hälft. I förhållande till Danmark var arbetarrörelsen i Sverige svag. Den svenska arbetarrörelsen mottog under dessa genombrottsår ett värdefullt stöd från sina vänner i Danmark, ofta förmedlat av August Palm.

August Palm hade inlett sin agitatoriska gärning i Sverige med sitt historiska tal ”Vad vilja socialisterna?” som han höll den 6 augusti 1881 i Malmö. Redan annandag jul höll han sitt stora friluftsmöte i Stockholm och hans verksamhet i Stockholm skulle snabbt komma att ge resultat.

August Palms namn är intimt förknippat med uppkomsten av en klassmedveten arbetarrörelse i Stockholm. Inte minst genom hans egna insatser fick de socialistiska idéerna en allt starkare förankring i fackföreningarna som då hade börjat att bildas. Särskilt viktigt var detta inflytande i fackföreningarnas centralkommitté när det gällde att förbereda marken för den socialdemokratiska partibildningen som ryckte allt närmare.

Föregångarna Palm och Branting

August Palm var en framgångsrik agitator, fängslande och drastisk. Han har karakteriserats som ett mellanting mellan lejon och demon. Trots sitt kanske något bisarra väsen ägde han en förunderlig politisk klokhet. Från första stund vände han sig mot de doktrinära revolutionära idéerna och dess förespråkare. Han predikade den demokratiska socialismens väg och han slogs från början för allmän rösträtt och sociala reformer. Han förde arbetarrörelsen in på de principiella spår som innebär reformistiskt demokrati- och välfärdsbygge, som socialdemokratin därefter följt.

Hjalmar Branting var en ung professorsson som i slutet av 1800-talet trädde fram på den politiska scenen för att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen. Han var 25 år när han 1886 höll sitt viktiga och historiska programtal i Gävle, i vilket han motiverade varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Han drog upp riktlinjer för bildandet av Socialdemokraterna och för samarbetet med fackföreningsrörelsen.

Facklig-politisk samverkan och reformism

Båda organisationerna, den fackliga och den politiska, skulle ”gå hand i hand och gemensamt arbeta för det stora målet: arbetarklassens fullständiga frigörelse”. Han underströk att en första förutsättning för en fredlig arbetarrörelse var att den hade några medel att göra gällande. Och han tillade: ”Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisien [överklassen] kan få köpa sig avveckling medelst administrationen, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.” Branting gjorde därmed klart att det var den facklig-politiska samverkan och den allmänna rösträtten som skulle leda vägen fram till rättvisa, och inte revolution.

Åtal och fängelse

Från 1886 började de svenska myndigheterna att konsekvent undertrycka den svenska arbetarrörelsen. 1888 dömdes nio socialdemokratiska ledare till sammanlagt 61 månaders fängelse och böter, bland de dömda fanns både Palm och Branting. Den svenska överklassen och högern fortsatte försöka skrämma socialdemokraterna från att kämpa för demokrati, men de lyckades knappast.

Partiets bildas

De socialdemokratiska partierna i världen har bildats under skilda tider och skiftande politiska förhållanden. Gemensamt för de socialdemokratiska partibildningarna i Skandinavien och Norden har varit det nära samarbetet mellan den politiska och fackliga arbetarrörelsen. Detta samarbete var ihög grad bestämmande när det danska partiet bildades 1871 och det norska 1887. Det gällde i minst lika hög grad när det svenska socialdemokratiska partiet bildades 1889.

Den konstituerande kongressen hölls 19-22 april och av de 70 representerade organisationerna utgjordes en stor majoritet av fackföreningsrepresentanter. Socialdemokraterna bildades således med en stark anknytning till fackföreningsrörelsen. Frågan om allmän rösträtt stod i första rummet och blev en symbol för att partiet ville arbeta demokratiskt genom reformer.

Den svenska arbetarklassen var vid denna tidpunkt utestängd från såväl kommunal- som riksdagsval. Detta på grund av de då gällande rösträttsbestämmelserna som enbart tillät rika att rösta. Det påverkade helt naturligt den politiska verksamheten eftersom det inte alltid var lätt att upprätthålla en regelbunden politisk föreningsverksamhet när man politiskt var maktlös. Partiet gav dock inte upp trots att överklassen fortsatte sina försök att tysta socialdemokratin. Den 1 maj 1889 kom den så kallade socialistlagen som angav nödvändigheten i att försöka få arbetarna att förstå sitt eget bästa och överge de socialdemokratiska idéerna.

Partiet hade vid sin start drygt 3000 medlemmar. Medlemskap i partiet sågs inte med blida ögon och om ens arbetsgivare fick reda på att man var aktiv i facket eller Socialdemokraterna riskerade man att få sparken. Ofta svartlistades också de som fått sparken så att ingen annan skulle anställa dem heller.

Partiet kom från början att svara för den organisatoriska samordningen av arbetarrörelsens båda grenar, den fackliga och den politiska. Partiets krav om allmän rösträtt och åtta timmars maximal arbetsdag fick ett snabbt genomslag ute på arbetsplatserna och bland arbetarna.

Under samma år, 1889, beslutade den socialistiska internationalens kongress att göra 1 maj till arbetarnas internationella demonstrationsdag. Nästa år firades 1 maj för första gången i Sverige och har sedan dess blivit en stor samlingsdag för arbetarklassen i Sverige och världen över. Vid mötet på Gärdet i Stockholm 1890 deltog närmare 50 000 människor. Långt senare, år 1938, blev 1 maj officiellt erkänd som allmän helgdag.

Socialdemokratins första ordföranden

År 1896 utsåg verkställande utskottet skräddaren, Claes Emil Tholin, till socialdemokraternas förste partiledare. Partiordföranden valdes på den här tiden inte av kongressen, utan direkt av verkställande utskottet.

År 1896 fick socialdemokraterna sin första representant i riksdagen, Hjalmar Branting. Han kom in i riksdagen med stöd från vissa liberala kretsar i Stockholm. År 1908 blev han socialdemokraternas förste kongressvalde partiordförande. Den 10 mars 1920 bildade han den första socialdemokratiska regeringen.

LO bildas

År 1898 bildades Landsorganisationen, LO. Fackföreningsrörelsen hade nått en sådan storlek att det var dags att skapa ett samarbetsforum. Landsorganisationens roll är att vara en paraplyorganisation för fackförbund. Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Nu är cirkeln sluten, representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokraterna och partiet bildade LO. Till LO:s första ordförande valdes Fredrik Sterky.

Den svenska fackföreningsrörelsens frammarsch under 1890-talet saknade egentligen motstycke i världen. Arbetsgivarna och överklassen förhöll sig inte heller passiva utan vidtog motåtgärder. 1902 bildades SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, som är nuvarande Svenskt Näringsliv. De bildades som en motvikt till LO och med uppenbart syfte att tilldela den växande fackföreningsrörelsen ett avgörande slag genom att bland annat använda lockoutvapnet. Striderna på arbetsmarkanden hårdnade och LO tvingades till slut att slå tillbaka. I augusti 1909 utbröt Storstrejken. Den omfattade 300 000 människor och varade fram till i början av september, den genomfördes under lugna och disciplinerade former. Den väldiga striden slutade inte med någon seger för arbetarna och facket. I storstrejkens fotspår kom lönesänkningar, avskedanden och svartlistning. Ändå gav arbetarna inte upp kampen för en god arbetsmiljö, åtta timmars arbetsdag och en rimlig lön. Arbetsgivarna hade inte lyckats krossa facket.

Under den här tiden var det inte ovanligt att en arbetare som kommit på kant med sin arbetsgivare också blev vräkt. Arbetarna hyrde ofta sina bostäder av arbetsgivaren och ett ensidigt beroende skapades. Det gjorde att många var rädda att säga vad de tyckte på arbetsplatsen. I Mackmyra vräktes arbetare på grund av en konflikt angående föreningsrätten. När arbetarna inte fick hålla sina möten i de lokaler som fanns byggde arbetarna sina egna Folkets Hus. Och för att kunna studera bildades folkhögskolor och Arbetarnas Bildningsförbund, ABF. För att få ner hyrorna byggde de egna hyreshus och bostadsrätter samt bildade bland annat HSB. Arbetarna gick också ihop och bildade Konsum.

Kampen för allmän och lika rösträtt

Under 1900-talets början kunde enbart rika personer rösta. Det gjorde att Socialdemokraterna i början hade svårt att få igenom sina förslag. Därför blev kravet om lika rösträtt Socialdemokraternas första och viktigaste krav. Hjalmar Branting blev socialdemokratins första representant i Riksdagen 1896. Hans val hade säkrats med stöd av vissa liberala Stockholmskretsar. 1902 valdes ytterligare tre socialdemokrater. Fortfarande var dock rösträtten knuten till inkomst och förmögenhet. Det stora folkflertalet som stödde Socialdemokraterna var utestängda från den politiska makt som rösträtt innebar.

År 1902 anordnades en större demonstration på Norra Bantorget i Stockholm med krav om en allmän rösträtt och 120 000 arbetare gick ut i strejk den 15 maj för att ge eftertryck åt kravet på en rösträttsreform.

Efter omfattande opinionsyttringar i form av strejker, demonstrationer och en stor folkopinion lyckades Socialdemokraterna få de konservativa att gå med på en rösträttskompromiss. Liberalerna spelade också en framträdande roll då kompromissen kom till stånd. Den innebar att alla män som fyllt 24 år skulle få rösträtt till Riksdagens andra kammaren men inte till den första.

Rösträtten till de kommunala församlingarna var fortfarande graderade efter inkomststreck något som gynnade de rika. De allra rikaste kunde därmed ha upp till 40 röster! På detta sätt styrde överklassen fortfarande själva hur Riksdagens första kammare var sammansatt.

Kvinnorna saknade fortfarande rösträtt. Men kompromissen innebar ändå att många av de människor som ville rösta på Socialdemokraterna nu kunde göra det. Kampen för allmän och lika rösträtt fortsatte därför.

Under trycket av arbetarrörelsens frammarsch och de stora revolutionära händelserna ute i världen tvingades de konservativa krafterna i Sverige till slut att ge vika för de starkare kraven på en genomgripande rösträttsreform för både kvinnor och män. 1918 antog Riksdagen den nya stora författningsreformen om allmän och lika rösträtt. In i det sista gjorde högern motstånd mot reformen, men utan resultat. Genom arbetarrörelsens envisa arbete för demokrati hade Sverige äntligen fått en rösträttsreform. På detta sätt hade socialdemokratin också bidragit till att hålla Sverige borta från revolutionens och inbördeskrigets väg.

År 1921 blev sömmerskan Agda Östlund och fotografen Nelly Thüring de första socialdemokratiska kvinnorna i riksdagen. De valdes in i riksdagen i samband med nyvalet, efter det att kvinnorna i Sverige fått rösträtt. Båda två var aktiva i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och Agda Östlund var ordförande för Stockholms allmänna kvinnoklubb.

1919 kunde även ett annat reformkrav föras i hamn: Åtta timmars arbetsdag. Det skulle dock ta tid innan reformen i sin helhet var genomförd i arbetslivet.

Splittringen 1917

När Hjalmar Branting i februari 1917 öppnade partiets tionde kongress slog han fast att kongressen fick lov att ”bli en uppgörelsens dag”. Utgången var tämligen given. Vänsteroppositionen i partiet hade länge förberett brytningen. Metodiskt hade man kritiserat och angripit partiledningen under en lång tid. I bakgrunden fanns den gamla taktikfrågan: Skulle arbetarrörelsen gå den ”parlamentariska vägen” eller välja revolutionära och ”utomparlamentariska metoder”? Brytningen blev oundviklig. Den 2 maj samma år bildade gruppen som lämnat Socialdemokraterna ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

1917 bildades också Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU, på initiativ av ungdomsklubben i Eskilstuna. Det nya ungdomsförbundet kom redan från början att spela en betydelsefull roll, främst då det gällde insatserna på studie- och utbildningsområdet. Förbundets tidning Frihet fick i detta en central roll i den politiska skolningsverksamheten. ”Verklighetssynens ungdomsförbund” blev en viktig paroll i förbundets verksamhet.

Per Albin Hansson

Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Riksdagsvalet 1928 visade att det ännu var lång väg till folkhemmet. Den borgerliga kampanjen mot socialdemokratin slog alla rekord. I kommunistskräckens tecken ägde valet rum som gått till historien under namnet Kosackvalet. Genom sin propaganda lyckades högern nå en rekordartad mobilisering av borgerliga väljare och kunde därmed vinna valet trots att socialdemokratin registrerade en betydande röstökning.

Ådalen 1931

Arbetslöshet och strejkbryteri bildade bakgrunden till händelserna i Ådalen den 14 maj 1931. Då dödades fem människor på grund av det militära ingripandet mot en demonstration. Ådalen markerade slutet på en samhällsepok, en process som på sitt sätt hade börjat med Sundsvallsstrejken 1879

Genombrottet på 1930-talet

Riksdagsvalet 1932 blev historiskt, en vändpunkt i svensk politik. Valet blev en seger för socialdemokratin. För första gången kom de borgerliga partierna i minoritet inom väljarkåren, men behöll alltjämt majoriteten i Riksdagen.

Kampen mot arbetslösheten blev en huvuduppgift för den socialdemokratiska regeringen. Genom samverkan med Bondeförbundet i Riksdagen skapades underlag för ett nytt skede i svensk politik. Det bidrog också till att förstärka de demokratiska krafterna i landet och förhindra att nazismen fick fotfäste i Sverige.

Som finansminister blev Ernst Wigforss huvudman för en ny ekonomisk politik. Genom produktiva investeringar ökade sysselsättningen. Arbetslöshetspolitiken förändrades till både sin utformning och sitt innehåll.

De statliga insatserna mångdubblades. Bostadsfrågan lyftes samtidigt fram i centrum för målmedvetna samhällspolitiska åtgärder eftersom bostadsstandarden för arbetarhushåll, barnfamiljer och gamla var under all kritik. Över hälften av arbetarfamiljerna med barn bodde i lägenheter med högst ett rum och kök.

Välfärdspolitiken utformas

Utöver kampen mot arbetslösheten inriktades reformarbetet på barnen, barnfamiljerna och de gamla. Genom införandet av skatter på förmögenheter frigjordes pengar att använda till nya jobb. Trots att det var en ekonomisk kris så gick det att förbättra för dem som hade det sämst. Folkpensionen höjdes, en arbetslöshetsförsäkring infördes och de familjer som hade många barn fick låna pengar till att bygga bostäder. Socialt och ekonomiskt blev 1930-talet ett framgångens decennium med viktiga reformer och betydelsefulla sociala förändringar. Bland annat infördes förebyggande mödra- och barnavård, mödrahjälp och bidragsförskott till ensamstående mödrar. 1938 beslutades det också om folktandvård och två veckors lagstadgad semester.

År 1934 gav Gunnar och Alva Myrdal ut en bok med namnet ”Kris i befolkningsfrågan”. De skrev om en helt ny fördelningspolitik. Bland annat föreslog de att folket gemensamt skulle vara med och betala en större del av kostnaden för att försörja ett barn. Boken skapade en livlig debatt om barn-, familje- och bostadspolitiken och var betydelsefull i utformningen av reformpolitiken.

Politiskt genombrott

Vid landstings- och kommunalvalet 1938 erövrade socialdemokratin för första gången väljarmajoriteten och samlade 50,4 procent av de röstande. Det stora politiska genombrottet för socialdemokratin under 1930-talet följdes av ett lika viktigt fackligt genombrott när LO fördubblade sitt medlemsantal under 1930-talet.

År 1938 undertecknade LO och SAF det så kallade Saltsjöbadsavtalet. Det syftade till att skapa stabilitet på arbetsmarknaden och att förhindra konflikter. Avtalet var en viktig del av det som senare kom att kallas den svenska modellen.

Socialt och ekonomiskt blev 1930-talet ett genombrottets decennium för viktiga reformer och betydelsefulla sociala förändringar. Genoms amordnade politiska och fackliga åtgärder kunde förhållandena för tidigare starkt tillbakasatta grupper väsentligt förbättras. Det gällde exempelvis jordbrukets och skogsbrukets arbetare. De tidigare statarna blev lantarbetare som fick sina löner och sociala förhållanden reglerade genom avtal. 1945 avskaffades också hela statarsystemet.

1930-talet blev också ett genombrottets årtionde för betydelsefulla aktiviteter på bildnings- och kulturplanet. Genom arbetarförfattarnas insatser inleddes en litterär guldålder.

Tage Erlander och ATP

Under andra världskriget 1939-1945 hade Sverige en samlingsregering som leddes av Per Albin Hansson som statsminister. När kriget var över tog en socialdemokratisk regering över som Per Albin Hansson ledde fram till sin död den 6 oktober 1946. Tage Erlander utsågs tre dagar senare av den socialdemokratiska riksdagsgruppen som Hanssons efterträdare. Tage Erlander var under sin tid som partiledare, 1946-1969, med och utformade ett trygghetssystem, ATP – den allmänna tilläggspensionen – som har kommit att betyda mycket ända fram till våra dagar.

Det var stor debatt om ATP under 50-talet. Striden handlade om huruvida det skulle bli en lagfäst pensionsrätt eller inte. Tidigare hade bara vissa tjänstemän rätt till pension, något som alltså arbetarna saknade. År 1957 anordnades en folkomröstning om ATP och året därpå röstade en borgerlig majoritet ned ett förslag om lagstadgad tilläggspension. Efter många turer och långa debatter träder ATP slutligen i kraft år 1960.

I mitten av 50-talet blev alla i Sverige sjukförsäkrade genom att den allmänna sjukförsäkringen infördes. Under 50-talet infördes också moderskapsförsäkringen, studiestödssystemet byggdes ut och en allmän arbetstidsförkortning genomfördes. Dessutom blev semestern längre för arbetarna. Det här var en tid då den svenska modellen snabbt byggdes ut. 1947 infördes också det allmänna barnbidraget.

Den generella välfärdspolitiken

Socialpolitikens historia i vårt land är historien om hur vi steg för steg förvandlat ett gammalt klass- och fattigsamhälle till ett välfärdssamhälle. Milstolparna som markerar framstegen är många. Socialdemokratins och den fackliga rörelsens stora genombrott på 1930-talet la grunden för en ny och radikal trygghetspolitik.

Den svenska välfärdsmodellen har byggts upp på några grundläggande principer om solidaritet och jämlikhet. Vi möter det i vår lagstiftning och i utformningen av reformerna. Vi har till exempel en allmän sjukförsäkring och allmänna barnbidrag. Uppbyggnaden av dessa och andra reformer är grundad på principen att de ska omfatta alla medborgare. Vårt försvar för den allmänna och generella välfärspolitiken är ytterst ett försvar för principen att det vi tillsammans har arbetat ihop ska också komma alla till del.

På 1950-talet infördes också flera viktiga försäkringar. Bland annat den allmänna sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Läkemedelsrabattering infördes inom sjukförsäkringen.

Välfärdens utveckling under 1960- och 1970-talet

Under 1960- och 1970-talen genomfördes många reformer och utvecklingen av välfärden fortsatte. Den gemensamma sektorn byggdes kraftigt ut under denna period samtidigt som borgerligheten fortsatte att attackera den gemensamma välfärden.

Några av reformerna från denna period var att vårdbidraget för funktionshindrade barn infördes. En bättre läkemedelsrabattering infördes också. En ny sjukvårdslagstiftning kom och den öppna sjukvården byggdes ut. I början av 1970-talet infördes den allmänna tandvårdsförsäkringen och en utbyggnad av folktandvården genomfördes. Samtidigt kom beslutet om den allmänna förskolan för alla sexåringar från och med 1975. 1974 infördes en ny abortlag och kostnadsfri preventivrådgivning infördes. Föräldraförsäkringen infördes 1975.

År 1964 behandlades kvinnans jämlikhet i en särskild programskrift under den socialdemokratiska partikongressen. Partiet firade 75-årsjubileum och ett framtidsprogram antogs. Kongressens beslut om jämlikhet blev startskottet för ett ökat engagemang för jämlikhetsfrågorna. Alva Myrdal presenterade på kongressen 1968 rapporten ”Ökad jämlikhet”. Olof Palme efterträdde Tage Erlander som partiledare den första oktober 1969.

Olof Palme var 42 år när han valdes av en enhällig partikongress. I partikretsar hade han länge setts som en naturlig efterträdare till Tage Erlander.

År 1971 infördes enkammarriksdagen. Tvåkammarsystemet hade visat sig vara stelt och trögjobbat. Tvåkammarsystemet innebar att ett förslag som vann i den andra kammaren kunde förlora i den första kammaren. I enkammarriksdagen är parlamentet direktvalt och har ett eget ansvar.

Arbetslivets förnyelse

Under 1960- och 1970-talen fördes frågorna om arbetsmiljö och dess innehåll upp på den politiska dagordningen. Ett omfattande reformarbete för arbetslivets förnyelse och demokratisering inleddes för att åstadkomma att välfärden också omfattade arbetslivet. Det arbetet fick en direkt arbetsplatsanknytning genom bland annat den nya lagstiftningen för arbetsmarknaden, sammanfattad i medbestämmandelagen, MBL. Borgerligheten protesterade kraftigt mot dessa förändringar, men lyckades inte stoppa denna nödvändiga demokratisering. 1970 kom den nya arbetstidslagen om 40 timmars arbetsvecka och några år senare infördes lagen om löntagarrepresentation i företagens styrelser (försöksverksamheten startades 1973 och permanentades 1976). 1973 kom lagen om anställningsskydd. Den avskaffade arbetsgivarnas rätt att fritt avskeda arbetstagare. Ny lagstiftning om arbetarskydd kom också som förstärkte skyddsombudens ställning. Under 1970-talet infördes även studieledighetslagen. Under samma period fattade Riksdagen beslutet om fem veckors semester.

1970- och 1980-talen

I politiskt avseende blev 1970-talet ett händelserikt årtionde. Det nya decenniet inleddes med val till den nya enkammarriksdagen. Författningsändringen och enkammarriksdagen hade tillkommit i stor politisk enighet. De val som sedan följde präglades minst av allt av någon avmattning av de politiska striderna. I början av 1970-talet slog Centern och Folkpartiet följe med Moderaterna i en förenad kamp mot socialdemokratin. Den borgerliga samordningen av attackerna mot socialdemokratin tycktes i början framgångsrika, då de efter valet 1976 kunde bilda en borgerlig regering. Efter sex misslyckade borgerliga regeringsår, och för landet allvarliga kris- och nedgångsår återvann socialdemokratin regeringsmakten efter ett segerrikt val 1982. Också valet 1985 blev en framgång för socialdemokratin och Olof Palmes regering kunde fortsätta sitt viktiga och framgångsrika arbete.

En dominerande fråga för Socialdemokraterna under 1970- och 1980-talet var kampen mot arbetslösheten och för den fulla sysselsättningen. En annan viktig fråga var löntagarfonderna vars syfte var att kollektivt äga aktier och därmed få inflytande i näringslivet.

Reaktorolyckan 1979 på kärnkraftverket i Harrisburg, USA, blev startskottet till en debatt om energipolitiken i Sverige. År 1980 hölls en rådgivande folkomröstning om kärnkraften. Omröstningen gällde tre alternativ: Linje 1 innebar att kärnkraften skulle behållas, linje 2 att kärnkraften skulle avvecklas då det var möjligt och linje 3 att kärnkraften skulle avvecklas direkt. Linje 2 fick flest röster och riksdagen beslutade senare att kärnkraften skulle vara avvecklad år 2010.

Olof Palme

”Jag är demokratisk socialist med stolthet och med glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika; när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta staterna.. ”. Orden är från ett av Olof Palmes mest kända och klassiska tal, under en valdebatt 1982.

Olof Palme var känd för sitt stora internationella engagemang långt utanför Sveriges gränser. Fortfarande är hans namn omtalat i många internationella sammanhang, inte minst på grund av Palmecentrets stora internationella verksamhet tillsammans med den svenska arbetarrörelsens organisationer runt om i världen.

Det är en socialdemokratisk tradition att arbeta med internationellt solidaritetsarbete och med fredsfrågor. Efter första världskriget fick Hjalmar Branting Nobels fredspris. Även Alva Myrdal som bland annat arbetade med fredsfrågor, speciellt med uppbyggnad under efterkrigstiden och nedrustning av kärnvapen, fick 1982 Nobels fredspris.

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Han sköts ner på Sveavägen i Stockholm efter att tillsammans med hustrun Lisbet ha varit på bio.

Ingvar Carlsson

Ingvar Carlsson utsågs till ny partiordförande. Han engagerade sig särskilt i att lyfta fram kvinnor i politiken. Det var under hans period som partiledare som socialdemokraternas valsedlar utarbetades efter principen ”varannan damernas” och efter valet 1994 var hälften av socialdemokraterna i regeringen män och hälften kvinnor. ”Vi vill ha en fortsatt ekonomisk tillväxt.. ..då måste vi lära oss att kombinera det materiella välståndet med varsamhet om vår natur och vår miljö”, sa statsminister Ingvar Carlsson vid LO-kongressen 1986. Under 1980-talet blev miljöfrågan en alltmer angelägen fråga och ett samlat miljöprogram mot luftföroreningar och försurning antogs av riksdagen 1988.

1990-talet

Den borgerliga regeringen 1991-1994 körde Sveriges ekonomi i botten. När Socialdemokraterna fick väljarnas förtroende att ta Sverige ur den värsta krisen sedan 1930-talet var det två mål som prioriterades. Statsfinanserna skulle stabiliseras och den öppna arbetslösheten halveras. Den borgerliga regeringen lämnade efter sig en ekonomi i fritt fall och ett årligt underskott i statens budget på 200 miljarder kronor. Samma misskötsel som präglade borgerlighetens ekonomiska politik på nationell nivå har också präglat de landsting där borgerligheten styrt. Högern visade litet intresse av att värna en sund offentlig ekonomi, istället tycks underskotten ha setts som en viktig del av det systemskifte de vill genomföra. Socialdemokraterna tog 1994 genast itu med att få ordning på ekonomin för att kunna säkerhetsställa välfärden på lång sikt. Vid mitten av 1990-talet tvingades Socialdemokraterna genomföra kraftiga nedskärningar för att sanera ekonomin. De offentliga verksamheterna sa upp personal och minskade sina ambitioner. Detta drabbade i hög grad vården och omsorgen. De ekonomiska problemen påskyndade strukturförändringarna inom sjukvården. Det var den höga arbetslösheten som var orsaken till den ekonomiska krisen. Och det var bara genom sunda statsfinanser som arbetslösheten kunde bekämpas. Det gällde att på lång sikt försvara välfärdssystemet. När samhällsekonomin åter kom i balans handlade det socialdemokratiska välfärdsuppdraget framför allt om att åstadkomma en välfärd av högsta internationella klass för att ge alla människor lika goda chanser till ett gott liv. Ett omfattande reformarbete inleddes. Den socialdemokratiska regeringen ansåg det särskilt viktigt att förbättra kvaliteten inom skolan, vården och omsorgen om barn och gamla. År 1993 blev Mona Sahlin partiets första kvinnliga partisekreterare. Under sin tid som jämställdhetsminister bidrog hon till att jämställdhetsfrågorna fick ett stort utrymme. År 1994 folkomröstade svenska folket om ett svenskt medlemskap i den Europeiska unionen, EU. Tillsammans med Finland och Österrike blev Sverige medlem i EU 1995. I början av 1990-talet avskaffades Apartheiden i Sydafrika. Socialdemokratin hade tillsammans med övrig arbetarrörelse och stora delar av svenskt samhälle kämpat för att skapa rättvisa och demokrati i Sydafrika. Olof Palme hade tidigt deltagit i arbetet mot det rasistiska systemet i Sydafrika. Socialdemokratin internationella engagemang har varit stort genom hela historien och har också fortsatt vara det. Ingvar Carlsson avgick som partiordförande 1996 och efterträddes av Göran Persson, som tidigare varit bland annat skolminister och finansminister i den socialdemokratiska regeringen. Göran Persson blev därmed Sveriges statsminister något han fortsatte som efter valet 1998 då den socialdemokratiska regeringen fick förnyat mandat.

Det nya millenniumets första år

Första halvåret 2001 var Sverige ordförandeland inom EU. Det betydde att den socialdemokratiska regeringen utövade ett betydande inflytande över den europeiska politiska dagordningen. Socialdemokraterna valde att prioritera tre frågor; östutvidgningen, sysselsättningen och miljön.

Valet 2002 blir en stor framgång för Socialdemokraterna. I riksdagsvalet ökade partiet sin andel av rösterna med 3,5 procentenheter till 39,9 procent. Väljarna visade tydligt att de föredrog satsningar på välfärden framför stora skattesänkningar för höginkomsttagare.

Den 11 september 2003 avled utrikesminister Anna Lindh, efter att dagen innan ha blivit nedstucken med kniv under ett besök på varuhuset NK i Stockholm. Mordet skedde under brinnande valrörelse inför den svenska folkomröstningen om EMU.

Valet 2006 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Göran Persson meddelar att han avgår som partiordförande.

På extrakongressen den 17 mars 2007 väljs Mona Sahlin som första kvinnliga partiordföranden för Socialdemokraterna. Hon satt om partiordförande fram till valförlusten 2010. Hon ersattes av Håkan Juholt den 25 mars 2011 som lämnade posten den 21 januari 2012. Sedan den 27 januari 2012 är Stefan Löfven partiledare för Socialdemokraterna, och med honom som statsminister kunde partiet bilda regering tillsammans med Miljöpartiet efter valet 2014.